Gott och ont
För århundraden sedan, före de gamla, bodde det en gammal man. Han var mycket fattig, för förutom sin fru och en lat rumpa hade han ingenting i den här världen. Han samlade virke i skogen, sålde det på marknaden och försörjde sig själv, sin fru och sin åsna.
En gång vadade han genom sanden när han plötsligt såg två vindar, vita och svarta, som nästan nådde himlen. Den stackars mannen kom närmare för att titta på dem närmare, och här förvandlas den vita vinden till en huggorm. En vit huggorm kryper fram till honom och säger med en mänsklig röst:
- Gammal man! Jag kan förvandlas till vad jag vill. Jag håller på att bli en nål, och du stoppade mig snabbt i fickan. Den svarta huggormen är min hårda fiende. När hon flyger förbi dig, ta ut nålen ur fickan så ska jag uppfylla alla dina önskemål.
Gubben gick med på att hjälpa den som rymde.
"Vid den vita huggormen, vid den svarta huggormen, låt mig bli en nål," yttrade den vita huggormen en besvärjelse och förvandlades omedelbart till en nål.
Gubben tog snabbt upp den och stoppade den i fickan. Och här flyger en svart vind mot honom, förvandlas till en huggorm och frågar:
- Hej, gamle man! Fanns det en vit huggorm här?
"Nej", sa den stackars mannen.
"Säg bara sanningen, annars blir du bra!" väste hon hotfullt.
Den gamle viftade med handen och sa för att bli av med henne:
”Jag vet inte vad det var, men det blåste en vit vind där borta.
Den svarta huggormen förvandlades omedelbart till en svart vind och jagade.
Gubben tog fram en nål och sa:
"Din fiende har redan lämnat."
Nålen blev en huggorm igen.
"Åh Frälsare, be om vad du vill ha.
"Jag behöver ingenting." Eller kanske - låt veden lasta sig på åsnan, och låt åsnan gå före mig så att jag inte behöver rusa den.
Vid den vita huggormen, vid den svarta huggormen, må gubbens önskan gå i uppfyllelse! - befallde den vita huggormen.
Och faktiskt. Stockarna lastade sig på åsnan, och åsnan, glatt och friskt klappande i hovarna, travade hem.
När de kom in i staden mötte de tsarevna; hon satt i en vit palankin* på ryggen av en kamel. När tsarevnan såg åsnan, som gick före sin herre i trav och utan brådska, beordrade tsarevna sina tjänare att stoppa den gamle mannen och sade till honom:
"Du kan se att den här åsnan lärde sig. Säg mig, gubbe, vem tränade honom så?
- Och vem är du? frågade den stackars mannen.
"Jag är tsarens dotter", svarade hon.
"I så fall berättar jag inte." Du kommer inte att gilla mitt svar och du kommer att få mig hängd.
"Svara utan rädsla", sa tsarevna.
- Okej. Om du vill, vet att hungern lärde honom det.
Tsarevna fortsatte, men spioner rapporterade till tsaren:
”Din dotter pratade med en gammal man som säljer ved.
Tsaren blev grymt upprörd och beordrade den stackars mannen att fångas. släpade
den gamle mannen till palatset och tsaren beordrade, utan att ens undersöka saken:
"Tjugo piskrapp till denna onde man och förvisa honom från staden!"
Den gamle mannens plågare slog gubben, satte eld på hyddan och drev ut honom och gumman ur staden.
De fattiga vandrar genom sanden och gråter över sitt grymma öde, tills en vit huggorm visar sig framför dem.
"Gamle, vad hände med dig?"
”Tsaren beordrade mig att bli slagen och drivas ut ur staden. Bygg mig ett palats. Låt den vara av marmor, och låt guldtupparna gala på sina fyra torn, bad den gamle mannen.
"Vid den vita huggormen, vid den svarte huggormen, låt gubbens önskan gå i uppfyllelse", befallde den vita huggormen.
Och ett palats av marmor växte upp i öknen, och den gamle mannen och hans hustru bodde i det och jublade mycket.
En gång gick tsaren på jakt och såg ett marmorpalats i sanden.
"Gå och grip honom som har vågat bygga ett palats åt sig själv utan min tillåtelse, och ställ honom framför mig." Och om han gör motstånd, ge mig hans huvud.
Med ett hotfullt brummande och knasande rustningar närmade sig tsarens tjänare marmorpalatset. En vit huggorm dyker upp framför den gamle mannen på ett ögonblick och frågar:
"Vad ska jag göra med dem?"
"Du vet bättre", svarade han.
– Av den vita huggormen, av den svarte huggormen, med den gamle mannens samtycke, låt dessa riddare återvända till tsarens rum baklänges.
Som hon sa, så blev det. Tsarens tjänare föll baklänges framför tsarens ansikte i hans kejserliga kammare, och befälhavaren för vakten gnällde klagande:
"Gud bevara mig från en sådan fiende!" För inte krig med honom, min tsar! Vi såg honom inte ens, och här är vad som hände oss.
– Gratisätare! Tsaren blev arg och slog befälhavaren för vakten med nävarna på ryggen. Och sedan, åtföljd av vesiren, gav han sig av mot marmorpalatset.
Den gamle mannen såg dem gå och sa till den vita huggormen:
– Här är tsaren med vesiren.
"Vad ska jag göra med dem?" frågade den vita huggormen.
"Du vet bättre", svarade gubben igen.
Av den vita huggormen, av den svarta huggormen, med den gamle mannens samtycke, låt tsaren förvandlas till en åsna och vesiren till en fol. Och låt dem springa runt marmorpalatset sju gånger, bråtande som åsnor.
Och på ett ögonblick förvandlades tsaren och vesiren till åsnor och började ryta runt palatset.
Gubbens hustru bakade bröd på den tiden. När åsnorna sprang förbi henne gav den gamla kvinnan, utan att veta att det var tsaren med vesiren, dem en pinne. Och åsnorna cirklade runt palatset sju gånger och stannade.
– Av den vita huggormen, av den svarte huggormen, med den gamle mannens samtycke, bli er själva! - befallde den vita huggormen.
Och åsnor förvandlades till vesirer och tsarer.
"O ärevördiga vit huggorm!" gubben frågade, "ge dem den magra maten och låt dem vandra över jorden hädanefter och inte hitta skydd någonstans, som de ville ha det åt andra." Låt dem uppleva vad som är gott och vad som är ont.
* Palanquin - en täckt kull som används som förflyttningsmedel, särskilt i Indien och Kina.
